Jag lyssnade på P3 Star idag som handlade om stamning. Jag stammar och har gjort det så länge jag kan minnas. Att stamma kan bli ganska krångligt, en stor del av våra liv bygger ju på verbal kommunikation.
Ingen kan se på mig att jag stammar, inte förän jag öppnar munnen, då både hörs och syns det. Jag kan ibland bli förvånad över andras reaktioner när jag stammar, då främst vuxnas. Vissa vet helt enkelt inte hur de ska reagera. Men vet ni, man behöver inte reagera alls. Regarar man när någon pratar med en annorlunda dialekt? Nej. Oftast hörs det ganska snabbt att jag stammar, och vad spelar det för roll? Det är bara att lyssna när jag pratar, precis som man gör med andra som har något att säga, det tar bara en lite längre tid för mig ibland.
Media och filmer framställer ofta en person som stammar som den tysta, blyga och nervösa tönten. Så ser inte verkligheten ut. “Stammare” är inte en viss typ av människor. Vi är helt vanliga personer och vi finns inom alla samhällsklasser och yrken. Visste ni till exempel att Marilyn Monroe, Winston Churchill, Ingmar Bergman, Aftonbladets Åsa Petersén och Orup stammar/stammade? Och det finns dubbelt så många som stammar som det finns rödhåriga. Ändå är det så främmande för vissa.
För mig är telefonsamtal en jobbig bit. Något som för andra är så enkelt, kan för mig vara lika tungt som att bestiga ett berg. Varför är det så svårt? Jo, vid telefonsamtal kan jag inte ha ögonkontakt med den jag pratar. Den jag pratar med har då ingen aning om vad som sker om jag skulle få till exempel en blockering. Vid ett fysiskt samtal kan jag fortfarande hålla ögonkontakt och den jag pratar kan se på mig att jag har mer att säga. Och det gör en himla skillnad.
Vissa kanske inte förstår varför jag valt ett yrke där jag måste prata med nya människor hela dagarna. Jag har valt det för att jag vill jobba med människor, för att jag är bra på att jobba med människor. Även om det ibland är svårt så gör jag alltid det jag ska och jag gör det bra, trots min stamning. Att jag får blockeringar, upprepningar eller stakar mig gör mig inte till en sämre sjuksköterska.
Jag gick hos en logoped när jag var liten och under det senaste året återupptog jag den kontakten. Men egentligen undrar jag om det var så bra för mig. Mitt liv blev väldigt fokuserat på stamningen. Det blev ett problem, något som var “fel” och skulle arbetas bort med hjälp av diverse tekniker. Jag skulle börja analysera mina känslor och andras reaktioner. Det blev för mycket och jag mådde sämre av att det blev en så stor del av mitt liv. (Dock var min logoped en helt fantastisk människa och hon har hjälp mig mycket på andra vis, men just den metoden är inget för mig där jag är just nu.)
Jag är in en fas där jag försöker att lära mig att acceptera och förstå att det är en del av mig. Att det här är jag och att det inte är något fel på mig, eller något som jag behöver skämmas för. Men det är svårt när det i nästan hela mitt liv har fokuserats på att minska, dölja eller övervinna min stamning. Men varför ska jag försöka dölja? Det är så här jag är, och även fast jag stammar så är jag bra och jag har rätt att prata lika mycket som andra.
Hej, det är jag som är Linda.